Gruppbilden föreställer (stående från vänster till höger): Nils Carlborg, Gustaf von Plomgren, Göran Garvén, Jürgen Schöbel, Nils Lundahl, Lars Furuskär, Oleg Mezjuev, Lasse Mattsson, Peter Arner, Ragnar Hellspong, Claes Ringqvist, Joakim Stenshäll och Peter Andersson. Sittande (från vänster till höger): Kjell Waltman och Peter Lundberg.

Gustaf von Plomgren är ägare till en pianola (ett självspelande piano), en Aeolian av 1914 års modell, med massor av pianorullar därtill, vilket gör hans hem till en idealisk plats för dylika träffar. Gustafs pianola är ovanlig på så vis att det är en kombinerad 65- och 88-noters modell. Innan fanns det bara 65-noters pianolor, senare endast 88-noters. Under en kort övergångsperiod kring 1914 tillverkades de kombinerade 65/88-noters modellerna, och det var en sådan Gustaf lyckades komma över i Mariefred för trettio år sedan. Händig som han är har han renoverat pianolan och blåst nytt liv i den gamla mekanismen. Efter en nystämning i augusti var den redo att tas i bruk inför årets "raggarfest".

Listan över spelande deltagare inkluderade pianisterna Peter Lundberg och Kjell Waltman från Göteborg, båda internationellt kända "ragtimers" med oräkneliga framträdanden på festivalerna i Sedalia (båda var där i år), Carthage, Alexandria Bay, och på andra ställen runtom i USA bakom sig. Från Krusenberg, som ligger strax söder om Uppsala, kom Ragnar Hellspong, ragtimepianist och kompositör, tidigare medlem i bl.a. "San Jacinto Jassband", som flitigt uppträdde på Stampen under tidigt 1960-tal. Ragnar hade med sig en frågesport bestående av 18 kluriga frågor som han hade snickrat ihop, och en flaska rödvin till vinnaren. Joakim Stenshäll, Stockholm, är dramaturg till yrket, och har hållit på med ragtime sedan mitten av 1970-talet. Han var bl.a. med och uppträdde på Bunk Johnson-sällskapets årsmöte i januari i år och blev då uppskattad för sitt "stompiga" anslag. Undertecknad, bosatt i Järfälla och med rötter i f.d. Sovjetunionen, är ansvarig för en svensk ragtimesajt (www.ragtime.nu), spelar och komponerar i denna genre, och har på senare tid organiserat flera ragtimeträffar som den här. Peter Andersson från Spånga är schack-, piano- och orgelspelare på samma gång och jobbar som kantor i Stockholmstrakten. I egenskap av sådan stod han för den musikaliska inramningen vid Sune "Sumpen" Borgs begravning den 11 februari i år. Där fanns en till göteborgare, Göran Garvén, samlare av klarinetter och saxofoner, som hade tagit med sig sin vita klarinett till ragtimeträffen, just in case. Nils Lundahl, fil. kand. och timlärare vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitetet, gillar ragtimemusik och har bl.a. hört Sune "Sumpen" Borg spela "live" en gång på 1950-talet.

Bland övriga deltagare märktes Claes Ringqvist från Sundsvall, läkare till vardags, kornettist på fritiden, bandledare i "Barfota Jazzmen", president för det Svenska Bunk Johnson Sällskapet, samt stor diggare av ragtimemusik. Pulsen fanns representerad i form av den flitige skribenten Lasse "Jelly Roll" Mattsson, legendarisk pianist i "Black Bottom Stompers". Med fanns också Jürgen Schöbel från Uppsala. Denne är släkt med den berömde jazzmusikern Elmer Schoebel, och är något av en expert på traditionell jazz och ragtime. Lars Furuskär från Järfälla stod för transporten av underteckad till och från Bromma. Lasse, som även han är ägare till en pianola, har varit stor fan av "Black Bottom Stompers" under bandets glansdagar under 1950-talet och var en flitig besökare på deras konserter på Storyville (HSB-huset, Kungsholmen). Ragnar Hellspongs vän Peter Arner, Bromma, f.d. banjoist i "San Jacinto Jassband" och Nils Carlborg från Tumba, med digitalkameran i högsta beredskap, var också med, liksom tre av värdparets bekanta som hade kommit förbi för att avnjuta de synkoperade rytmerna denna dag.

Glada miner, hårda kramar och hälsningsfraser mötte gästerna allteftersom de anlände till det vackra röda huset på Storskogsvägen. En halvtimmes mingling följde och med det ett utbyte av band och CD-skivor (senare även noter och stenkakor). Minglingen avbröts av Kjell Waltmans fina framförande av "Delmar Rag" av Charles Thompson, två av hans egna rags, följt av ett par bitar till, varpå Peter Lundberg avlöste honom med att spela "Burt Williams" av Jelly Roll Morton. Lundberg stod för fem solonummer till, varefter han ackompanjerade Kjell i dennes sånginsats - tillsammans framförde de Irving Berlins gamla slagdänga i modern (läs: göteborsk) tappning, med texten "Come on and hear, come on and hear, Peter Lundberg's Ragtime Band". Fin underhållning serverad med en stor gnutta humor - och givetvis en dundrande succé!

Nu tog Gustafs pianolalektion vid. Han målade upp en kortfattad historik över det självspelande pianots utveckling. Därefter slog han sig ner vid instrumentet och började pumpa med pedalerna. Poängen med detta är att med hjälp av bälgar suga ut luften ur mekanismen, vilket skapar vakuum inne i pianolan. När sedan en pianorulle passerar framför ett munstycke med hål som sitter på framsidan, sugs luften in i pianolan genom hålen på rullen, vilket leder till att en ton slås an och musik blir till. En rätt häftig upplevelse att se det hela "live". Pianolan var ju ett vanligt musikaliskt medium under 1910-talet, och är nära förknippat med ragtimemusiken, vilken ofta framfördes på dessa mekaniska underverk.

Till Gustafs taktfasta fotarbete spelade pianolan upp flera klassiska rags av Scott Joplin och några andra kända stycken. En av pianorullarna var "The Darktown Strutters' Ball" av Shelton Brooks. Ragnar Hellspong, Peter Arner och Lasse Mattsson mindes plötsligt en del av låttexten och strax brast de tre ut i en spontan allsång.

Gustafs presentation avlöstes av Ragnar Hellspongs knepiga frågesport. För två år sedan var det göteborgaren Kjell Waltman som vann efter en skiljeomgång mot Joakim Stenshäll. Den här gången skulle Stockholm återta äran, och vinflaskan, var det tänkt, men då kom en viss herr Lundberg (från Göteborg förstås!) och sabbade planerna. Med 17 poäng av 18 möjliga tog Peter hand om första priset, tätt följd av Joakim Stenshäll (16 p.), undertecknad (15,5 p.), och Kjell Waltman (14 p.). Då Lundberg var ansvarig för bilkörningen mellan Stockholm och Göteborg fick han lov att vänta ett tag med att korka upp flaskan - trafiksäkerheten måste respekteras!

Nu var alla rätt hungriga vid det här laget, varpå en buffé med lax, paj och grönsaker avnjöts och sköljdes ner med lättöl. En halvtimmes paus och diskussioner följde på det, och strax var det dags igen att damma av tangenterna. Förste man till "kvarn" var Ragnar Hellspong med sin tolkning av Scott Joplins "Fig Leaf Rag". Peter Andersson spelade upp sin senaste originella komposition, ännu icke namngiven, men som går under arbetsnamnet "Peter Andersson's Very New Rag". Det originella med den består i att låten är skriven i 7/16-takt och har en för ragtime ovanlig form: 7 (!) takters intro, en A-del om 12 takter och 16 takters B-, C-, och D-delar.

Då trädde Göran Garvén fram och broderade, ackompanjerad av Peter Lundberg, kring Jelly Roll Mortons "Wolverine Blues" på sin vita klarinett. Undertecknad framförde nu för första gången offentligt sin "The Never-Fading Love", tillägnad hustrun Irina. Joakim Stenshäll följde upp med ett par New Orleans-låtar, av vilka den ena var ett sångnummer, "Michigan Water Blues" av Clarence Williams.

En stund senare var det dags att ta en gruppbild ute i trädgården. Gänget grupperade sig nere på gräsmattan med Lundberg och Waltman sittandes på huk. Bilderna togs, och i samband med det tackade våra kära göteborgare för sig och påbörjade sin hemfärd.

Vi andra fortsatte i en dryg timme till. Nu klev en doldis fram och exekverade ett par teman ur "Excelsior Rag" av Joseph Lamb. Det var Nils Lundahl från Uppsala som demonstrerade att han inte bara är duktig i nordiska språk, minsann! De kvarvarande pianisterna fyllde på med mer musik (se det kompletta spelprogrammet nedanför). Framtida träffar och en eventuell utvidgning av ragtimeverksamheten diskuterades - viljan och intresset finns, liksom förutsättningarna.

Sista låten framfördes av Gustafs pianola, och vid halvåttatiden försvann de sista gästerna ut i höstmörkret, undertecknad bärandes på en kasse äpplen, fallfrukt ur värdarnas trädgård som Lena försett honom med. En makalös ragtimefest var till ända.

Må det inte dröja alltför länge innan vi ses igen...

Oleg Mezjuev